....
Okey konduktören, då drar vi på lite värme så jag slipper att sitta här och huttra hela resan mot min slutdestination!
Ärligt talat...jag blir ledsen när jag ser och hör om sånt här, om verkligheten närmare bestämt :(
Missade första tåget så jag fick snällt sitta och vänta i lite mer än 1 timme på nästa avresa. Efter bara några minuter sätter sig en kvinna bredvid mig, hon äter en kaka och dricker öl. Hon börjar genast att prata med mig, hon berättar att hon väntar på tåget som ska ta henne tillbaka till sitt behandlingshem. Hennes ena story är mer gripande än den andra. Tänk vilket liv somliga lever! Men det som också slog mig var, tänk att dom faktiskt lever! Efter allt dom går och har gått igenom så lever dom än! Även om dom inte kämpar på samma vis som vi gör varje dag så kämpar dom med sitt och måste ta sig igenom sina dagar på sitt vis. Och det gör dom. Den här kvinnan hon satt och berättade om sina framtidsplaner, vad hon skulle göra när hon kom hem, om sitt barnbarn som hon skämmer bort så mycket med en massa presenter och kärlek, hon visade en massa bilder på sina barn och på sin hund som hon älskar över allt annat. Under vårt 1 timmes långa samtal beklagade hon sig inte 1 enda gång!! Till och med när jag beklagade sorgen då hon berättade om sin nyligen avlidne son fick hon mig att se allt som hänt från ett annat perspektiv. Hon påpekade dock att det här var absolut bland det värsta en mor kan uppleva och att ingen förtjänar att gå igenom det hon faktiskt tvingas leva med för resten av sitt liv. Hon säger att hon vet att han är med henne varje dag, varje minut och sekund och att situationen kunde ha slutar värre om inte det som hände faktiskt fick lov att ske....
När jag var tvungen att rusa mot mitt tåg önskade hon mig all lycka och bad mig ta hand om mig själv.
I Will <3
